- Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill försvinna

Jag är livrädd. Livrädd för Han, livrädd för att åka in fel gata, åka grangatan istället för fiskarvägen till vårat hus, åka förbi hans hus. Jag är livrädd för att möta Han. Mitt hjärta slår tusen slag i sekunden och är uppe i halsgropen. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta, jag vill försvinna. Men jag kan inte göra ett skit. Jag kan inte andas, jag kan inte blinka, jag kan inte gå, jag kan inte göra de enklaste sakerna i livet när jag ser Han.
Varför gjorde Han så? Var det något jag gjorde som tillät han att göra sådär? Jag kan inte minnas de men något måste jag gjort. Varför sa jag aldrig ifrån? Varför stod jag bara där? Att jag var 11 år är ingen bortförklaring. En 11 åring kan säga Nej, en 11 åring kan säga ifrån, en 11 åring vet vad som är rätt och vad som är fel, en 15 åring vet absolut vad som är rätt och vad som är fel! Men jag sa aldrig ifrån, jag sa aldrig Nej.. De är mitt eget jävla fel, mitt eget jävla fel att jag blivit utsatt för detta. Mitt eget jävla fel!

Kommentarer
Postat av: angelica

det är verkligen inte ditt fel!! Du kan inte klandra dig själv för att den där människan har nått allvarligt fel :O

2010-05-16 @ 20:04:42
Postat av: Sara

Skrämmande hur väl jag känner igen mig i dessa ord. Själv lever jag under samma tak som han som utsatt mig... Fast jag egentligen vet att det inte är mitt fel kan jag inte låta bli att klandra mig...

Men, det ÄR INTE vårt fel!!!



Varm kram

Sara

2010-05-23 @ 16:35:42
URL: http://viljanattleva.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0