neawikstrom

Helt plötsligt vänder det och jag mår inte sådär bra som jag gjorde för 10 minuter sedan. Helt plötsligt känner jag mig sämst och äckligast i världen. Helt plötsligt vill jag bara lägga mig ner och sova flera år.

Det är bara att försöka fortsätta tänka positivt!

Just nu känner jag såhär:
öshueogn<sdbui<rnhio<ngirhgåsndvgjuå<fnhgå<jngfueån<fu
FYFANS JÄVLA HELVETES SKIT HELVETE! ALLT KAN VERKLIGEN DRA ÅT HELVETE!
Fråga inte ens vad de är, jag berättar om jag vill för de personer jag vill!



Jag kommer bryta ihop när som helst

Jag har många gånger tvivlat på om man kan säga att jag bara blivit utsatt för sexuella övergrepp. Jag har ju inte blivit våldtagen, fotograferad naken eller så. "En man har ju bara tagit mig på brösten.. i fyra år.. De kan man ju inte räkna som övergrepp". Även om min psykolog sa att jag blivit sexuellt utnyttjad, jag har själv sagt att jag blivit utsatt för övergrepp. Men jag tvivlar ändå. Men att någon tar en på brösten eller någon annanstans räknas som sexuella övergrepp. Jag läste lite om de på en sida jag hittade och reaktioner hos den som blivit utsatt. Där stod det att "offret", jag vill inte kalla mig själv för ett offer egentligen, kan bli paralyserat, att man fryser till. Det går som inte att göra någonting under tiden som övergreppet pågår. Det var just de som hände mig, jag frös till. Folk frågar mig alltid när jag berättar vad jag varit med om: "Sa du aldrig ifrån?" Nej det gjorde jag inte. För det första kunde jag inte göra något under tiden då jag "frös". För det andra vågade jag inte. Jag var livrädd för han som gjorde allt. Jag har alltid känt skuld till de som hände, just därför att jag aldrig sa ifrån. Och när människor frågar om jag sa ifrån känner jag ännu mer skuld, att det var mitt eget fel, "jag sa ju aldrig ifrån". Men ibland, vissa dagar, vet jag att det inte var mitt fel. Allt låg på han, han är vuxen och borde veta vad man får och inte får göra. Jag vara bara ett barn när allt började, jag var bara 11 år. Senare blev jag lite äldre, kanske förstod bättre, men det var ändå han ansvaret låg hos. Det var han som skulle ha slutat, aldrig ha börjat.
När övergreppen pågick och även en lång tid efter var jag deprimerad, är idag också ibland, jag hade svårt att sova, när det var som sämst sov jag 3 timmar per natt ungefär. Jag hade ofta mardrömmar, ångest, oro, självmordstankar, dålig självbild, jag kände mig äcklig, smutsig och vidrig, jag hade minnesluckor, åt även dåligt i perioder och förträngde de som hände. Jag har än idag svårt att minnas saker från de fyra åren som han utsatte mig för övergrepp.
Jag har aldrig anmält mannen som gjorde det här på mig. Jag har länge tänkt göra de, i början av året var jag nära många gånger men jag gjorde det aldrig. Jag vågade inte, var rädd för att polisen inte skulle tro mig. Jag var rädd för att dom inte skulle dömma mannen. Men jag ångrar mig att jag inte anmält han, nu känns det försent. Det har gått två år sedan sista gången han tog på mig. De är nog inte försent egentligen men det känns fel att anmäla. Jag kommer ångra mig resten av mitt liv om jag inte ångrar mig och anmäler han senare i livet då det gått fler år. Jag vet inte.
Jag ber er som har blivit utsatt för övergrepp eller blir utsatt för övergrepp, om någon läser min blogg som har blivit utsatt, anmäl! Jag har hört från en annan att det är som ett avslut på allt som hänt. Att man kan gå vidare efter att allt är klart och mannen förhoppningsvis har dömts. Jag känner att det låter helt sjukt att jag själv inte anmäler när jag ber er som blivit utsatta anmäla men så får det väl vara. Jag kan inte anmäla just nu men jag tror på er, tror att ni kan anmäla. Eller ni som känner någon som blivit utsatt för övergrepp, hjälp den att anmäla, prata med personen. Visa personen att ni finns där för den, att ni ställer upp i vått och tort. Krama om personen när ni tror att den behöver en kram. För en kram betyder mycket i det allra mörkaste. En kram är så mycket, den är som ett ljus i mörkret och ger en styrka.


- I fyra år blev jag utsatt för sexuella övergrepp, jag var 11 år när allt började och sista gången Han gjorde något var jag 15 år. Det är två år sedan men jag har inte kommit över det som hänt. Jag tror det är många som tror att jag gått vidare men det är svårt att gå vidare efter något som pågått i så många år, som var ens vardag i flera år och något som satt så djupa spår i en. Det är svårt, så fruktansvärt jävla svårt!

Sitter fortfarande vaken, klockan är snart tolv. Kanske är dax att gå in till mamma och sova, ja, jag sover inne hos mamma. Det är mysigt och det är tryggt. Mina ögon håller på att falla igen men känner mig ändå inte så trött. Hm, knasigt. Men men.

- Det känns fortfarande konstigt att komma hem till mormor och morfar. Man möts inte av en super glad schäfer, Bamse. Ingen vovve som kommer insmygandes i köket, tror att han är så liten och osynlig så inte mormor ska se han. Vill bli klappad och kliad eller bara lägga sig i hördet och vara i närheten av oss. Det är fortfarande overkligt att han är borta. Ibland hör man han skälla, se han i ögonvrån komma studsande mot en men när man kollar dit är ingen bamse där. Han har ju funnits där så länge, han SKA finnas där. Det är tomt hos mormor och morfar utan bamse. Vår egna Bamseman. Han finns verkligen inte mer, det går inte få in i huvudet. Fina älskade super Bamse. Jag saknar dig! <3

Jag mår åt helvete. Vet inte vart jag ska ta vägen, vill bara bort härifrån. vart som helst skulle vara bättre än här uppe. Jag önskar jag hade pengar då kunde jag åka till stockholm över en helg och hälsa på Anna. men nu har jag inte dom pengarna som behövs.

Och jag önskade att just Du kunde fråga hur det var med mig, fråga vad det är som är fel. När sist frågade du hur jag mådde? När sist frågade du vad som är fel? Jag minns inte, förlåt, men jag gör verkligen inte de.

jag vill inte tillbaka till umeå, vill inte till skolan imorgon, jag orkar inte. jag vill gömma mig under täcken, komma fram när jag själv vill och orkar. men jag kan inte göra så, jag måste vara stark!!

Åh vad jag blev glad när jag läste Linneas kommentar till inlägget nedanför. Jag blir glad när jag får veta att vänner tror på mig. Hela jag bara lyser upp och de värmer inombords. Tack Linnea och alla andra som tror på mig, jag kan inte säga de nog många gånger! Jag älskar er!

Jag har längtat hela veckan att få komma hem men när jag är hemma så vill jag bara tillbaka till Umeå.
Jag mår inga bra, jag vill bara gråta och att mamma ska hålla om mig och låta mig prata om allt jag behöver prata om. Och det jag helst vill prata om - Kevin. Alla har fått prata ut om han men jag då? Vem har jag haft? Varför fanns inte ni som kände han också där för mig när jag fanns där för er? Åh!
Mamma, jag behöver dig!